Anna-Karin Söderholm, Södra Paipis skola
Det område som jag har valt som mitt utvecklingsområde är så kallad fri skrivning, och målgruppen är eleverna i årskurs 2. Orsaken till att jag valde att jobba med det fria skrivandet är ett ofta återkommande mönster: På hösten fungerar jag som en god handledare och ”tvåorna” kommer fint igång med sitt skrivande. Men av någon anledning tar andra sidor av ämnet modersmål och litteratur allt mera tid ju längre läsåret lider. Min plan var därför att under vårterminen 2019 försöka handleda barnens skrivande så att de skulle få redskap som de har användning för i sitt eget författarskap. Som stöd i min planering använde jag cirkelmodellen:
Vi började vårt arbete med att fundera vad vi kände till om sagor från tidigare samt med att bygga upp vår förförståelse genom att läsa både olika sagor och olika versioner av en och samma saga. Sedan funderade vi på hur en bra saga byggs upp. Det behövs en inledning, en inspirerande början med en eller flera huvudpersoner och en miljöbeskrivning. Sedan är det dags för själva intrigen, problemet. Vad händer först, hur går det sedan, uppstår det flera problem innan en lösning kan nås? Och så brukar ju det flesta sagor ha ett lyckligt slut, innan det är dags för:
SNIPP, SNAPP, SNUT – SÅ VAR SAGAN SLUT!
Vi hade också lyckan att få ha Anna Härmälä på författarbesök, och tillsammans med barnen ritade och berättade Anna en saga. Hon gav oss dessutom W-modellen. En berättelse börjar i övre ändan av bokstaven, dyker sedan ner i ett problem, kravlar sig upp en bit för att sedan rasa ner en gång till innan slutet hägrar i den andra ändan av W:et.
Vi använde sagan om de tre små grisarna som vår ”stöttepelare” i den inledande fasen, och berättade sagan med hjälp av sekvensbilder, skrev sagan utgående från bilder och försökte också ”analysera” sagan: Hur började den? Vem var sagans huvudpersoner? Vilka problem stötte grisarna på? Hur löse sig deras problem? Hur slutade sagan?
Sagan om de tre små grisarna var en mycket tacksam saga att använda som stöd och modell. Den var bekant för många från tidigare, den innehåller det magiska talet tre och bygger på den för sagan så typiska upprepningen.
När vi hade ”gjort” en gemensam saga i muntlig version var det dags för eleverna att skriva sina egna sagor. De skrev i skrivpar, först för hand och sedan på dator. Resultatet var flera roliga sagor och fina illustrationer. Jag måste ändå konstatera att berättelserna kunde ha blivit både längre och intrigerna ännu fler med lite mera tid. Det är fegt att skylla på tidsbrist, men när sommarlovet knackar på dörren är tiden helt enkelt slutanvänd. Jag vill ändå hoppas och tro att de elever som jobbade med sagoprojektet har fått redskap som de har användning för under sin fortsatta författarbana.
