Jag ögnar igenom de texter som 11 närvårdarstuderande skrev förra våren i kursen ”Kreativt skapande”, den kurs i vilken jag valt att göra mitt utvecklingsarbete, och det blir ett vemodigt, känslosamt men framför allt tankeväckande möte och läsning. I kursen har jag nio timmar till mitt förfogande; den andra delen av kursen håller läraren i bildkonst. Arbetet är ämnesövergripande och tar fasta på det kreativa uttrycket. Det här är inledningen till samma kurs i ytterligare tio klasser på olika linjer, där texter och utgångspunkt är de samma, men där uppgifter, illustrationer och framför allt det kreativa uttrycket kan variera.
Temat för kursen bestämmer jag mig för att vara ”Osynlig och borttappad” och genren vi fokuserar oss på är dikter. I närvårdarklassen inleder vi med Edith Södergrans Vierge moderne, som kopplas till temat och kvinnoperspektivet under Edith Södergrans tid och versen ”Jag är inget neutrum”. Vi lyssnar på Molly Sandéns tolkning. Därefter läser jag Tove Jansson Det osynliga barnet och uppgiften blir att göra BlackOutPoetry utifrån den; att skapa en diktsvit av Det osynliga barnet. Eleverna skriver dikterna och jag läser slutligen upp den nya versionen. Vi står med häpnad inför en ny version, som öppnar upp nya perspektiv och en helt ny text. En dikt tar formen av en tass och lyder: ”Mamman/ påminde om/ äpplet och de tre/ gamla/ tassarna”.
Därefter skriver eleverna ”jag är- dikter” och modellen från Vierge moderne får här användas av den som vill. Det intressanta är att många av dessa dikter faktiskt i likhet med Edith Södergrans dikt tar upp ett kvinnoperspektiv och känslan av att vara kvinna idag. En versrad i en dikt låter t.ex. ”Jag är ingen docka”. Härefter läser jag Shaun Tans Det röda trädet för eleverna och vi skriver en haikudikt utifrån den sista bilden i boken, den som föreställer flickan vid det röda trädet. Vi går igenom regler för haikudikt men konstaterar också att vi kan bryta mot dessa, om det så krävs. Det konstnärliga uttrycket är det väsentliga.
Slutligen ser vi på Shaun Tans kortfilm The Lost Thing. Eleverna analyserar ”Den borttappade” i filmen, genom att i par skriva en ”jag är- dikt” så som ”Den borttappade” skulle ha beskrivit sig själv. På detta sätt blir dikten samtidigt en tolkning av filmen och huvudmotivet i den. Analyserna är olika; en del beskriver allmänt en borttappad eller förvirrad människa, medan andra skriver utanför texten och den borttappade sätts in ett sammanhang eller livssituation. Efter detta skrivs en text i en valfri genre utifrån filmen.
Elevernas uppgifter med läraren i bildkonst är att skapa en bild till jag-dikten, i form av ett självporträtt eller ett uttryck av något i relation till det egna jaget. Den andra illustrationen får eleverna välja att göra utifrån en av de texter de skrivit i kursen. Nu i efterhand, nu när det är höst, ryser jag av de känslor och stämningar som elevernas dikter och illustrationer för med sig. Mörkret i motsats till ljuset; det röda trädet eller äpplet i Muminmammans trädgård. Att vara osynlig i kontrast till det synliga. Svarta tassar mot det svarta eller vita bokstäver mot en svart tass.
Vad blir då mina tankar och slutsatser utifrån projektet och samtidigt även kring att skriva dikter i klass. Min första slutsats är nog, och den infinner sig alltid efter ett tematiskt arbete, hur mycket vi faktiskt hann göra, trots att vi i detta fall endast hade nio lektioner till vårt förfogande. Den andra är, varför man ändå så sällan som lärare låter eleverna skriva kreativa texter och arbeta med kreativa uttryck, fast läroplanen uttryckligen uppmanar en som lärare att göra det. Det tredje är bilden av elever som hängivet är koncentrerade på att skapa – ett vitt osynligt papper som plötsligt börjar leva. Glädjen – är den fjärde slutsatsen! Närheten i och när man skapar konst den femte. För det sjätte: Att skapa uttryck innebär att man skapar för en framtid. För det sjunde: kreativa uttryck kan bra vara uttryck även för en tolkning av en annan text. Och slutligen för det åttonde och inte minst: att skapa kan vara att läka.
I utvärderingen kan jag konstatera att alla elever i denna klass tyckte om projektet, trots att en elev erkände att hon skrikit ”Nej!” när hon hörde att vi skulle arbeta med dikter. Skulle jag fortsätta arbetet i klassen nu skulle jag med all säkerhet ta upp Diktonius Jaguaren och kanske börja med versraden: ”Tror man ej att tassen känner sveda?” och sedan skulle jag ta upp Södergrans dikt ”Lyckokatt”, för en versrad ur en av elevernas dikter låter så här: ”Tycker om att bli skrapad på ryggen och under hakan, men låt bli magen och mina tassar.” Jag kommer här att avsluta min text med en dikt av den elev som i utvärderingen uttryckte sig så här: ”Det här projektet? Det är det som riktigt gjort mig frisk igen”. Hennes första bild i projektet var svart; i hennes haikudikt hade den bilden redan något förändrats. Ingen ska låta sig bli våt i höstmörkret. Kanske flickan i dikten tar skydd under ett rött äppelträd i Muminmammans trädgård. Jag tror den borttappade tassen i hennes fall var funnen och vägen därför även lättare att vandra.
Mörkret har kommit
Regnet faller på flickan
Hon blir inte blöt